En olöst personlig neuros styr Sverige

Ett kort utdrag från Julia Caesars söndagskrönika den 25 september:

En som definitivt inte bryr sig [om den totalt urspårade invandringspolitiken] är statsminister Fredrik Reinfeldt (m). Han har fullt upp med att vantrivas med att leda en minoritetsregering, en position som för någon med hans personlighet utgör en dödlig förolämpning.

Fredrik Reinfeldt vill bestämma själv. All sin frustration över att regera i minoritet, all ilska och alla tillkortakommanden projicerar han på ett demokratiskt invalt riksdagsparti, Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tål dem inte, och han accepterar inte att mer än 300 000 väljare har röstat in dem i riksdagen. De är ett ständigt närvarande rött skynke för hans ögon. Gång på gång upprepar Sveriges statsminister att han tänker göra allt för att isolera detta demokratiskt invalda parti från politiskt inflytande. Så talar en antidemokrat. Av allt att döma bär Fredrik Reinfeldt på någon form av mobbingproblematik som är så obearbetad och omedveten att den levs ut inför öppen ridå. En olöst personlig neuros styr i praktiken Sverige. Lägg till detta alla politikers gränspsykotiska godhetssyndrom som yttrar sig i en strävan att vara världsmästare på att ta hand om alla jordens människor – och bilden av ett sjunkande skepp blir allt tydligare.

”Man kan ju alltid möblera om på däck när fartyget sjunker.”

(Citat av journalisten Frederick Lyon (Ben Wishaw) i BBC:s kritikerrosade serie ”The Hour”, som nyligen sändes i SVT.)

Det är ungefär vad regeringen Reinfeldt håller på med. Möblerar om på däck. I desperation över minoritetssitsen har den kastat sig i miljöpartiets invandringsextremistiska famn. Bara SD kan isoleras från inflytande spelar det ingen roll om Sverige sjunker.

Läs hela krönikan ”Befolkningsutbytet” på Snaphanen