Affes Statistik-blogg

Mer om trygghetsundersökningen

Posted in Kriminalstatistik - Sverige by Affe on februari 23, 2011

Jag svarade på en kommentar från läsaren ”Björn” under inlägget om trygghetsundersökningen. Svaret svällde, så jag gjorde ett inlägg av det istället.

Hej Affe,

Jag håller med om att det där var ett knepigt sätt att mäta hur hög kriminaliteten är. Men är inte det lite samma metod man använder när man ska mäta mörkertal och liknande inom våldtäktsstatistik osv. som jag har för mig att du har hänvisat till ett par gånger? T.ex. när man hävdar att bara 5-10% av alla sexualbrott anmäls, ska vi avfärda det också som osäkra undersökningar?

Jag kan tyvär lite om metodologin när det kommer till sånt här, men är det ändå inte hyfsat säkert? T.ex. skulle man kunna göra 100 simuleringar för att sedan ta fram medelvärdet?

Synpunkter på det jag skrivit?”

—————–
Hej Björn,
nu vet jag inte var och när jag har refererat till det mörkertalet, men 5-10 procent är ju i sig självt ganska osäkert. Omräknat till siffror är det mellan 60 000 och 120 000.

Du har helt rätt i att om man gjorde 100 simuleringar och sedan tog fram medelvärdet så skulle siffran bli bra mycket bättre, men det skulle i praktiken betyda 1,4 miljoner telefonsamtal.

Nej, jag avfärdar inte undersökningen rakt av. Det finns mycket intressant i den. Vad jag främst vänder mig emot är att den av vissa används som ett precist mått på att mäta brottsutvecklingen. Man ska också komma ihåg att simuleringsexemplet jag beskrev motsvarar ett underlag som är absolut perfekt. Det vill säga, efter att Brå gjort sina bedömningar och översamplingar. På sidan 12 i den tekniska rapporten står det om detta. Man höftar, drar bort och lägger till olika grupper för att underlaget ska bli så representativt som möjligt.

Sen finns det också psykologiska faktorer. Benägenheten och viljan att svara helt sanningsenligt. Benägenhet är ju som bekant en faktor som Brå fäster extremt stor vikt vid när det handlar om att bortförklara siffror som inte är till deras fördel (anmälda brott).

När det gäller frågor om ”känslan” av trygghet så finns det ytterligare psykologiska faktorer som grumlar resultatet. Bortträngningsmekanismer, projektioner etc. Otrygghet är också något man söker sig bort från om man har möjlighet. Man flyttar. Jag och flera av mina bekanta har till exempel gjort det och känner idag inte det minsta otrygghet i våra närområden. Jag letade förgäves efter en fråga om detta i rapporten.

Jag skulle med andra ord vara perfekt för Brå när det gäller vad de så uppenbarligen vill att rapporten ska säga. Nämligen att jag inte känner otrygghet, att jag inte har blivit utsatt för brott det senaste året, men att jag ändå tror att brottsligheten ökar i samhället. Med rätt formuleringar och antydningar framstår det som att jag och många med mig är lurade av medias ”fokusering på brott”. Vi ”tror” bara att brottsligheten ökar. Våra farhågor är bara hjärnspöken.

Trots allt detta så skulle man ändå kunna säga att resultatet speglar brottsutvecklingen ganska hyfsat. Alla fem simuleringsresultaten kretsar ju kring en procent och jag antar att det är det Björn syftar på. Men resultaten används ändå som ”tendenser”. Se Sarneckicitatet i högerkolumnen till exempel.

”det finns många olika undersökningar som samstämmigt visar på att ungdomsbrottsligheten har stagnerat och kanske till och med gått lite, lite ned.”

Men Brå nöjer sig inte med att se resultaten i relation till helheten. De går även in på enskilda brott och detaljer inom dessa.

Sexualbrott

Omkring 0,9 procent av de tillfrågade uppger att de utsattes för sexualbrott under 2009 (sid 41). Det blir ca 126 stycken av de 14 000 tillfrågade. I 8 procent av fallen var gärningsmannen närstående, och det är det lägsta antalet sen undersökningarna startade. Det rör sig om tio personer. Underlaget börjar alltså bli mycket tunt. Om bara sju fler hade svarat ”närstående” så hade 2009 istället varit ett rekordår för sexualbrott utförda av närstående.

Men som sagt, det finns en hel del i rapporten som är intressant. Det är ändå en stor studie, och för varje undersökning ökar ju det totala underlaget. Om vissa förhållanden över tid visar sig vara mönster, som i fallet med närstående/bekant/okänd gärningsman, då börjar det bli intressant. I synnerhet när mönstret går emot de etablerade ”sanningarna”, som till exempel påståendet att de flesta sexbrott utförs i nära relationer.

Jag noterar för övrigt att ”bekant” har en mycket bred definition i rapporten.

Fråga B34C
Var det en nära bekant, en ytligt bekant eller en bekant endast till namn (och) eller utseende?
1 NÄRA BEKANT
2 YTLIGT BEKANT
3 BEKANT ENDAST TILL NAMN OCH/ELLER UTSEENDE

Alternativ 1 och 3 skiljer sig åt ganska ordentligt, men slås ändå ihop i slutrapporten som kategorin ”bekant”.

Trygghetsundersökningen Teknisk rapport

Trygghetsundersökningen – opium för folket.

Posted in Betraktelser, Kriminalstatistik - Sverige, På begäran från läsare by Affe on februari 12, 2011

opium_1Det första jag ser när jag öppnar rapporten:

Brå – centrum för kunskap om brott och åtgärder mot brott. Brottsförebyggande rådet (Brå) verkar för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället.
Det gör vi genom att ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsförebyggande arbete och rättsväsendets reaktioner på brott.
(min fetstil)

Ett märkligt sammanträffande, kan tyckas, att just Brå lyckas få fram statistik och rapporter som visar just detta. Att brottsligheten inte ökar och att tryggheten ökar. Märkligt…

Att Brå har fått uppdraget att både ”verka” för detta samt redovisa hur bra uppdraget går måste kännas bra. För Brå. Vem skulle inte vilja recensera sina egna verk?

Jag tittar i rapporterna. Både NTU 2010 (Nationella Trygghetsundersökningen) och den tekniska rapporten som förklarar hur undersökningen har gjorts. Mycket kraft har lagts på att bygga förtroende. Många ord blir det, men sammanfattningsvis kan man säga att bilden man får är att den statistik som visar att Brå inte klarar av sitt uppdrag (statistiken över anmälda brott) är ”problematisk” och inte tillförlitlig. Medan den statistik som visar att Brå klarar av sitt uppdrag (enkätundersökningar) verkar riktigt bra och tillförlitlig på grund av urval, viktningsförfaranden, översamplingar, referenser, signifikansprövningar, konfidensintervall, omsorg, ansträngningar, kalibreringar, hjälpvariabler och noggrannhet.

Allt ovan låter förstås jättebra, men jag får ändå en känsla av att det mer handlar om att övertyga oss om att undersökningen är tillförlitlig, eftersom Brå så gärna vill att vi ska tro det. Deras uppdragsgivare politikerna blir förstås väldigt glada om vi börjar sätta vår tilltro till skakiga enkätundersökningar istället för ”den problematiska” kriminalstatistiken.

Vilseledande

Det främsta vilseledandet är att läsarna tror att de kan bedöma brottsutvecklingen utifrån den här sortens undersökningar. Nu påstår Brå inte det utan säger att undersökningen ska ses som ”ett komplement” till statistiken över anmälda brott. Icke desto mindre brukar just NTU nämnas i samma andetag efter att Brå har beklagat sig över hur svårt det är att tolka kriminalstatistiken. Många tror att undersökningen mäter brottsutvecklingen, det kan man se på kommentarer och bloggar. Till exempel ”Svensson” som skriver:

Den nationella trygghetsundersökningen (NTU) har återigen presenterats av Brå och den visar som vanligt ingen ökning av brottsligheten i landet.

Nu är inte Svensson vem som helst. ”Jag är en av Sveriges kunnigaste på området” säger Svensson blygsamt innan han skäller ut en av sina läsare som ”monumentalt okunnig och inte påläst”.

Nej, man kan givetvis inte mäta brottsutvecklingen med en sån här undersökning. Nätet har för stora maskor. 14 000 intervjuade låter mycket och tillförlitligt men det är bara en liten del av befolkningen som har blivit utsatt för ett speciellt brott.

Ett exempel

För tydlighetens skull antar vi att Sverige har tio miljoner invånare och att vi 2005 hade 100 000 faktiska våldsbrottsoffer. En procent av befolkningen har alltså blivit utsatt för våldsbrott (röd tårtbit).

I undersökningen intervjuades 14 000 personer. En procent av det är 140 personer. Hur stor är sannolikheten att det slumpvisa urvalet har samma förhållande? Att 140 av de 14 000 som de ringer till är just våldsbrottsoffer.

Tänk dig cirkeln som ett roulettehjul numrerat 1-100 och där varje del representerar 140 personer. Den röda tårtbiten med våldsbrottsoffer är låt säga nummer 36. Man kastar kulan 14 000 gånger och räknar hur många gånger kulan hamnade på varje nummer. Om kulan hamnar 140 gånger på nummer 36 då har man lyckats fånga upp rätt antal våldsbrottsoffer.

Jag gjorde en datasimulering som 14 000 gånger slumpade fram en siffra mellan 1-100. Simuleringen får representera 2005.

131 gånger hamnade kulan på nummer 36.

Låt säga att året därpå 2006 så har vi av någon märklig anledning exakt samma antal våldsbrottsoffer som 2005. Varken mer eller mindre, 100 000 personer och befolkningen är även den på samma nivå. Jag kör en simulering som får representera 2006.

143 gånger på nummer 36.

och ytterligare tre simuleringar med exakt samma antal våldsbrottsoffer:
2007 = 148
2008 = 136
2009 = 121

Fem simuleringar med exakt på pricken samma underlag visar alltså väldigt olika.

En av Sveriges kunnigaste på området (Svensson) skulle nu kunna skriva ett blogginlägg om att våldsbrotten 2009 har minskat med hela 18 procent jämfört med 2007.

Och Beatrice Ask skulle även kunna säga om min simulering att resultatet är glädjande och visar att regeringens satsningar har gett resultat.

Undersökningen tyder också på att utsattheten för brott ligger stabilt. Tvärt emot utvecklingen av anmälda brott är det inte fler, utan snarast färre som uppger att de har blivit utsatta för brott de senaste åren.

Allt detta är glädjande resultat som stärker min övertygelse om att vi är på rätt väg. Att utvecklingen har varit positiv innebär dock inte att vi kan slå oss till ro. Det finns fortfarande oacceptabelt många människor som utsätts för brott, som känner sig otrygga och vars förtroende för rättsväsendet vacklar. Vi har alltså många utmaningar kvar.

PS: Notera hur ”tyder på” bara några rader ner har förvandlats till ett faktum. ”Att utvecklingen har varit positiv”.

Relaterat

Mer om trygghetsundersökningen

Datakällor och länkar

Rapporten DN Dagen Skånskan

Tagged with: , , ,

När Brå talade sanning.

Posted in Betraktelser, Kriminalstatistik - Sverige, Migration by Affe on augusti 26, 2010

Sverigedemokraterna våldtäktsrapportBrå:s reaktion på Sverigedemokraternas granskning av våldtäktsdomar är intressant. SD har granskat 114 domar för våldtäkt mot vuxna från hela landet. Granskningen visar samma resultat som Brå:s egen tidigare forskning: utrikes födda är starkt överrepresenterade i våldtäktsbrott. I den här undersökningen är 48 procent av de dömda gärningsmännen utrikes födda. Det ska ställas mot att de utgör 14 procent av befolkningen. Vid grov våldtäkt är 64 procent av gärningsmännen utrikes födda. Störst överrepresentation har irakier. De utgör 1,26 procent av befolkningen men utgör 10,53 procent av de dömda våldtäktsmännen.

Brå är en statlig myndighet vars verksamhet ska vara objektiv och vetenskaplig. Men verksamheten utgår från en tydlig politisk agenda, och man skyr inga medel för att bortförklara undersökningen. Med sin ”våldtäktsexpert” Klara Hradilova-Selin i spetsen går Brå emot sin egen tidigare forskning och agerar som om de vore ett politiskt parti i den pågående valrörelsen.

I Brås rapport från 2005 finns ett stycke som egentligen säger allt. Detta korta stycke är kanske det viktigaste som Brå någonsin har producerat. Det är logiskt, självklart och borde föranleda våra politiker att allvarligt fundera över vår nuvarande invandringspolitik.

Det står på sidan 11 där man tar upp frågan om varför överrisken bland utrikes födda har ökat sen förra rapporten, 1996.

Att överrisken för de utrikes födda har ökat beror inte på att vissa invandrargrupper i dag i större utsträckning är registrerade för brott än för 12 år sedan.

Ökningen förklaras i stället i huvudsak av att antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat.

Vad detta stycke säger är att om vi fortsätter med dagens invandring så ökar vi medvetet brottsligheten i Sverige. Undrar hur FI-ordföranden Gudrun Schyman tänker tackla detta problem?

Genusundervisning i förskolorna i Irak, Somalia och Afghanistan?

Tagged with: , ,

Våldsbrott, vad Brå inte berättade.

Posted in Kriminalstatistik - Sverige by Affe on augusti 6, 2010

För en tid sedan kom Brå med ett pressmeddelande om brottsligheten i Sverige det första halvåret 2010. Ni har säkert läst någon artikel om det. Media har som vanligt svalt allting och rabblar glatt upp de positiva nyheterna. För positivt är det. Det är ju valår och det gäller att leverera ”rätt” information till svenska folket. Rubriken och ingressen tar nästan enbart upp positiva saker.

Något färre anmälda brott första halvåret

Under första halvåret 2010 anmäldes 2 procent färre brott jämfört med motsvarande period förra året. Anmälda skadegörelsebrott, bilbrott och cykelstölder bidrog med de största minskningarna medan bedrägerierna fortsatte att öka. Det visar statistiken över anmälda brott första halvåret 2010 som Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerar i dag.

Sedan fortsätter artikeln med flera ”skräm upp” för att i nästa andetag förklara att ”det inte alls är så farligt”. Detta görs både med ”överträdelse av besöksförbud” och ”dödligt våld”

Angående butiksrån är faktiskt Brå ovanligt professionella och redovisar även bakåt.

Antalet anmälda bankrån minskade till 17 och antalet anmälda butiksrån till 430 under första halvåret 2010.

– Sett till en längre period är antalet anmälda butiksrån cirka 30 procent fler än för tio år sedan och nådde förra året den högsta noteringen sedan statistiken började föras.

De sätter butiksrån i ett sammanhang, och man får en klar bild av att det inte alls ser bra ut trots minskningen som skett i år.

”Högsta noteringen sedan statistiken började föras” anser alltså Brå vara värt att berätta om. T o m när det skedde förra året. Det är definitivt värt att berätta om, men hur är det med konsekvensen?

Jag kollade in statistiken för våldsbrott och mina misstankar bekräftades. Anmälda våldsbrott har alltså den högsta noteringen sedan statistiken började föras. Under den senaste tioårsperioden har de anmälda våldsbrotten ökat med 49 procent. Det anmäldes fler våldsbrott under första halvåret 2010 än under hela 1975 och 1976 tillsammans.

Nu står detta visserligen i den mer utförliga rapporten som man kan ta del av. Men ingen i media bryr sig om att läsa den. Detta vet naturligtvis Brå om. Det är pressmeddelandet som får exponering i media. Media litar på att den sammanfattningen innehåller de viktigaste delarna.

I den mer utförliga rapporten finns för övrigt en annan intressant detalj angående våldsbrott.

Större delen (drygt tre fjärdedelar) utgörs av misshandel, som tillsammans med andra våldsbrott tillhör de brottstyper där statistiken delvis har påverkats av förändringar i benägenheten att anmäla brott.

I sammanhanget (ökning av våldsbrott) får man intrycket av att förändringen i anmälningsbenägenheten innebär en ökning. Men är det verkligen så? Inte enligt Södersjukhusets undersökningar.

I en sjukhusstudie från 1988 i Stockholm uppgav 61 procent att de hade polisanmält misshandel. Några år senare sjönk den andelen till 55 procent. I dag (2008) är situationen helt omvänd. Av dem som kommit till Södersjukhuset uppger 61 procent att de inte tänker polisanmäla misshandeln, 30 procent vill anmäla det inträffade och 10 procent vet inte.

Få offer vill anmäla allt grövre våld på gatorna
Uppskattning av misshandelsbrott

Tagged with: ,
%d bloggare gillar detta: