Affes Statistik-blogg

Jimmie och Jerzy debatterar.

Posted in Betraktelser by Affe on mars 24, 2011

Jerzy Sarnecki har i dagarna presenterat en studie som har mottagits med jubel i gammelmedia. Över 66 000 personer har undersökts i Stockholm och Jerzy slår fast att kriminalitet har ingenting med kultur eller etnicitet att göra, och således heller ingenting med invandringen att göra. Rapporten ”slår hål på främlingsfientliga argument.” skriver DN. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inbjöd professor Sarnecki till debatt.

Romer i Sverige – tillsammans i förändring
Kriminalvård i utveckling
Crime as a Price of Inequality?
SvD DN SvD

Sarneckis dilemma

Posted in Gammelmedia, Kriminalstatistik - Sverige, Medias mörkning by Affe on mars 3, 2011

SvD DN GP

Under täcket på Brå

Posted in Kriminalstatistik - Sverige by Affe on oktober 13, 2020
För femton år sedan kom den politiskt känsliga Brå-rapporten: ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”. Var den rapporten korrekt utförd, eller var den ”bearbetad” av ett klåfingrigt Brå så att den gav en felaktig och mer politiskt bekväm bild av brottsutvecklingen? Finns det kanske en förklaring till att statsminister Stefan Löfven ”inte såg det komma”?

Hösten 2019 utkommer en studie från Linköpings universitet med det självförklarande namnet, Går det att lita på Brå?. I den intervjuas anställda och före detta anställda på Brå. Vissa av svaren från intervjupersonerna är uppseendeväckande. Till exempel, på frågan ”Vilken tilltro kan fästas vid yttranden och rapporter från Brå?” svarar en anställd på Brå (sid. 27):

”Det är överhuvudtaget mycket känsligt att titta under täcket på Brå
och frågeställningen är en bomb.”

I studien finns ett intressant avsnitt på sidan 35 (min fetning):

”Ett annat exempel som nämnts vid flera intervjuer gäller en rapport som behandlade ett politiskt känsligt ämne. Åtskilliga anställda uttryckte en frustration över att en nyckelperson vid Brå ändrade slutsatser och undertryckte känsliga resultat i rapporten. Under datainsamlingen till denna rapport uttryckte nyckelpersonen, i samband med en debatt i media, att en ny studie kring detta tema var obehövlig eftersom de data som tidigare rapport bygger på fortfarande var giltiga. Detta trots att det skett omfattande förändringar (av kontext, demografi, lagar etc) som är centrala för att kunna dra slutsatser kring den aktuella frågan.”

”Åtskilliga anställda” bör vara en ganska stor andel, vilket tyder på att frustrationen förmodligen är befogad, och att en förvanskning faktiskt skedde på Brå. Vad kan det i så fall ha handlat om? I studien finns inga detaljer om vilken rapport det rör sig om, men det finns tillräckligt med ledtrådar för att vi ska kunna vara säkra på att det handlar om Brå-rapport 2005:17. Med tanke på att det som de intervjuade är frustrerade över alltså skedde för femton år sedan finns det anledning att tro att just denna förvanskning var särskilt graverande och betydelsefull.

Under lång tid har jag misstänkt oegentligheter från Brå i just den rapporten. De tvivel jag har haft har handlat om de anställda och före detta anställda på Brå. Varför har ingen av dem sagt något? Avsnittet Tystnadskultur vid Brå (sid. 27), samt citatet ovan från Linköpingsstudien har skingrat dessa tvivel.

I detta inlägg vill jag förklara hur jag tror att Brå, precis som de intervjuade vittnade om, ”undertryckte känsliga resultat” och därigenom ”ändrade slutsatser” i Brå-rapport 2005:17. Jag har ingen inside information. Allt är baserat på iakttagelser som gjorts i Brå:s rapporter och i media, vilket betyder att det är kontrollerbara iakttagelser.

Brå-rapport 2005:17

Brå-rapport 2005:17, ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet” är utan tvekan den mest politiskt känsliga Brå-rapporten på den här sidan sekelskiftet. Rapporten är en uppföljning till en tidigare rapport från 1996 ”Invandrares och invandrares barns brottslighet”. Nu skulle vi få reda på vad som hänt sedan den tidigare rapporten. Hur ser trenden ut? Åt vilket håll utvecklas kriminaliteten?

Rapporten, som släpptes i december 2005 var försenad, och stämningen kring den var nervös. Folkpartiets dåvarande integrationstalesman Mauricio Rojas skrev på DN-debatt några dagar innan rapporten släpptes:

”Den känsliga fråga rapporten berör förklarar antagligen också den långsamma processen kring publiceringen av den rapport som presenteras på onsdag. De huvudsakliga statistiska resultaten har varit framräknade och analyserade sedan länge, men rapportens offentliggörande har fördröjts eftersom nya granskningar och bearbetningar ansågs nödvändiga beroende på ämnets kontroversiella karaktär.

I våras träffade jag två av de ansvariga för rapportens framtagning, bland dem den nu avlidne Jan Ahlberg som också var författare till rapporten från 1996. Det var ett möte som vittnade om en påtaglig nervositet som publiceringen av den nya rapporten föranledde inom vissa miljöer.”

Vad visade då den rapport som tydligen framkallade en så påtaglig nervositet?

Rapporten från 1996 kom fram till att invandrare (utrikes födda) i jämförelse med svenskar (inrikes födda med inrikes födda föräldrar) var överrepresenterade i registrerad brottslighet med 2,1. Det betyder att det är 2,1 gånger större andel brottsmisstänkta bland invandrarna än vad det är bland svenskarna.1

I 2005-rapporten har överrepresentationen ökat till 2,5. Överrepresentationen får man fram genom att dividera invandrarnas andel brottsmisstänkta med svenskarnas andel. Nedan visas resultaten i procentandelar för samtliga brott i de två rapporterna (1996:2 sid. 41, 2005:17 sid. 41).

Utvecklingen ser ju inte direkt alarmerande ut. Den ser ut så som Stina Holmberg från Brå beskriver den i Expressen februari 2017 där hon argumenterade för att det inte behövs någon ny rapport (min fetning):

”Resultaten är så pass lika över tid, vi ser överrepresentation i varje studie. Fem procent av dem med svenska föräldrar är misstänkta för brott jämfört med tolv procent av utlandsfödda.”

Men stämmer det?

En indikation på att något inte riktigt stämmer med resultatet i Period 2 är Brå:s förklaring till att överrepresentationen (som Brå kallar ”överrisk”) bland invandrare hade ökat från 2,1 till 2,5 sedan den tidigare rapporten (2005:17 sid. 11):

Att överrisken för de utrikes födda har ökat beror inte på att vissa invandrargrupper i dag i större utsträckning är registrerade för brott än för 12 år sedan. Ökningen förklaras i stället i huvudsak av att antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat.

Vad Brå säger är att om vi inte hade haft den invandring vi har haft sedan den tidigare rapporten hade andelen brottsmisstänkta invandrare inte ökat och överrisken hade inte förändrats. Att invandrare med ”en särskilt hög överrisk” hade ökat var den huvudsakliga anledningen till att överrisken för registrerad brottslighet bland invandrare hade ökat.

Emellertid, ser man på procentandelarna ovan så har ju inte andelen brottsmisstänkta invandrare ökat speciellt mycket. Ökningen av invandrarnas överrisk beror nästan helt och hållet på att svenskarnas brottsaktivitet har minskat. Från 5,8 procent till 5,0 procent. Hade svenskarna legat kvar på 5,8 procent, hade ökningen av invandrarnas överrepresentation varit marginell och inte ens märkts, om man bara använder en decimal: 12,4 / 5,8 = 2,1.

Varför poängterar inte Brå det? Anledningen är att Brå inte kan poängtera det, eftersom de då skulle fara med osanning. Brå:s förklaring till ökningen är förmodligen helt korrekt, men resultaten från de båda rapporterna är inte jämförbara. Brå påstår sig göra en uppföljning. Underförstått att den går att jämföra med den tidigare rapporten. Men uppföljningen 2005 visar genomgående för låga procentandelar.

Hur de korrekta procentandelarna såg ut innan Brå ”undertryckte” dem kan man bara spekulera kring. Det finns dock en del att gå på, och eftersom frågan är högintressant har jag gjort beräkningar på vad resultaten på ett ungefär bör ha varit.2. Notera att det är en beräkning, som man givetvis får ta med en nypa salt. De korrekta och jämförbara andelarna för samtliga brott i den senare rapporten bör enligt mina beräkningar vara något i den här stilen.

Andelen brottsmistänkta svenskar är i princip oförändrad. Om det ens är en ökning är den försumbar. Invandrarna däremot har gått från 12 till runt 15 procent brottsmisstänkta.

Att det här resultatet kan ha orsakat nervositet i vissa miljöer är inte förvånande. Brå:s förklaring till invandrarnas ökning, som citerades ovan, blir nu mer begriplig och logisk, men kan bli ännu mer begriplig om man formulerar om stycket och utelämnar ”överrisken”, som i sammanhanget mest bara fördunklar bilden:

Att andelen brottsmisstänkta utrikes födda har ökat beror inte på att vissa invandrargrupper i dag i större utsträckning är registrerade för brott än för 12 år sedan. Ökningen förklaras i stället i huvudsak av att antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en hög andel brottsmisstänkta, har ökat.

Ökningen av andelen brottsmisstänkta invandrare berodde på invandringen. Utan invandringen hade invandrarna enligt Brå alltså legat kvar runt 12 procent. Det var inte, som Brå redovisade, en ökning med bara fyra promilleenheter till 12,4 procent. Det hade varit försumbart. Det var istället en ökning på cirka tre procentenheter.

Genom att inte redovisa jämförbara andelssiffror blir vi bara serverade halva bilden. Brå redovisar visserligen att överrisken har ökat, men de sätter det inte i ett korrekt sammanhang så att man får en tydlig bild av brottsutvecklingen. Resultatet i dess obearbetade form visar att utvecklingen inte alls ser bra ut. Tvärtom ser det riktigt illa ut. Det korrekta och jämförbara resultatet hade varit ett mycket starkt argument för dem som ville minska invandringen. Och omvänt givetvis ett mycket obekvämt resultat för invandringsförespråkarna.

Hur fick Brå ner siffrorna?

I en uppföljning är jämförbarhet A och O. Därför är det viktigt att underlaget för det man undersöker är så likt den tidigare undersökningen som möjligt. Varje avsteg riskerar att försämra jämförbarheten. I synnerhet gäller detta känsliga parametrar som har stor betydelse för det man undersöker. En sådan mycket känslig parameter när det gäller brottslighet är ålder.

Den tidigare undersökningen från 1996 omfattade personer i åldersspannet 15-44 år. Anledningen till det (enligt Brå) är att brottsaktiviteten bland äldre än 44 år är så pass mycket lägre. I uppföljningen 2005 ändrade Brå åldersspannet så att de äldsta var 56 år. Kategorin 45-56-åringar lades alltså till i undersökningspopulationen. Det handlar om hundratusentals personer.

Om man till en grupp med hög brottsaktivitet adderar en grupp med låg brottsaktivitet händer samma sak som när man häller vatten i en drink. Det sker en utspädning. Procentandelen minskar. Både svenskarnas och invandrarnas procentandel brottsmisstänkta är lägre i 2005-undersökningen på grund av att Brå lägger till de äldre åldersgrupperna. Brå kallar detta en ”smärre förändring” (2005:17 sid 26):

”Ambitionen har varit att lägga upp studien så att resultaten går att jämföra med dem som presenterades i Brå:s förra studie. Vissa smärre förändringar har dock gjorts i den nya studien när det gäller vilka som ingår i undersökningen. Den nya studien omfattar således ett större åldersspann i befolkningen.”

Brå motiverar de tillagda åldersgrupperna med att de vill ”kunna göra ytterligare framtida analyser”. Det är ett nonsensargument. Brå kan naturligtvis göra vilka framtida analyser de vill utan att förstöra underlaget i en uppföljande studie.

Men Brå nöjer sig inte med att lägga till fler åldersgrupper. Man kan även bearbeta underlaget genom att skära i den andra änden av åldersspannet. Tar man bort personer från de yngre åldersgrupperna (de mest brottsaktiva) så minskar även det den totala procentandelen brottsmisstänkta (2005:17 sidan 26):

”En annan sak som skiljer de båda studierna åt är att endast straffmyndiga personer har fått ingå i populationen för denna studie, det vill säga personer fyllda 15 år. I den förra studien var den nedre åldersgränsen vid början av observationsperioden 11 år.”

Det är inte helt lätt att direkt förstå vad denna förändring innebär. Som Brå formulerar det låter det som en bra sak att bara ha med straffmyndiga personer. Men att ha med 11-åringar, som i den förra studien, är väsentligt för att fånga upp alla tonåringar. Det blir enklare att greppa om man visualiserar undersökningspopulationen.

I rapporten 1996 undersöktes femårsperioden 1985-1989. Brå tittade på hur många i undersökningspopulationen som var skäligen misstänkta för brott under femårsperioden. Personerna i undersökningspopulationen utgjordes av alla som var födda mellan 1945 och 1974. Tabellen visar hur gamla de olika årgångarna var under observationsperioden. Födelseåren är utvalda så att populationen under observationsperioden ligger inom 15-44 år. De yngsta med födelseår 1974 fyller 11 år under startåret 1985 och 15 år under slutåret 1989. Alla straffmyndiga tonåringar (gulmarkerat) finns därför med under alla fem observationsår.

I bilden nedan visas populationerna sida vid sida. Om Brå hade haft ambitionen att göra en jämförbar uppföljning hade undersökningspopulationen till höger sett exakt likadan ut som den till vänster. Och högst sannolikt gjorde den det, till en början. Men Brå hade som sagt ett behov av att bearbeta rapporten. Det röd- och blå-markerade är förmodligen exempel på den bearbetningen. Större delen (60 procent) av tonårspopulationen tar Brå bort (röd). Under slutåret 2001 finns inga tonåringar med överhuvudtaget.

I enskilda brottskategorier, som typiska ungdomsbrott, bör detta tilltag riskera att starkt påverka resultatet och försämra jämförbarheten med den tidigare rapporten. I den tidigare rapporten fanns ju alla tonåringar med. I en bilaga till detta inlägg tar jag upp hur mycket rån-kategorin kan ha påverkats av att Brå tog bort så många tonåringar.

Ingen av dessa två stora förändringar av undersökningspopulationen ska tydligen spela någon större roll enligt Brå (2005:17 sid. 26):

”Brå:s bedömning är dock att dessa förändringar inte i någon större utsträckning påverkar studiernas jämförbarhet när det gäller resultat.”

Notera vagheten. En ”bedömning” och ”inte i någon större utsträckning”. Varför inte bara kontrollera saken och skriva exakt hur mycket förändringarna påverkar? Brå har ju facit och kan bara mata in det korrekta och jämförbara åldersintervallet. Eller en ännu bättre idé: varför inte strunta i att lägga till och dra ifrån i undersökningspopulationen överhuvudtaget? Då slipper Brå göra så många bedömningar.

Spelar förändringarna någon roll för resultatet?

Nu kan man kanske tycka att förändringarna Brå gjorde i undersökningspopulationen trots allt inte spelar så stor roll. Förändringarna påverkar väl både invandrare och svenskar lika mycket, och även om andelarna inte blir jämförbara bör väl ändå överrisken/överrepresentationen kunna jämföras mellan rapporterna? Problemet är bara att det inte stämmer. Förändringarna påverkar inte invandrare och svenskar lika mycket. Och det beror på invandrarpopulationens sammansättning.

Invandringen till Sverige har sett olika ut under olika perioder. Den tidiga invandringen, ungefär från slutet av 1940-talet till början av 1970-talet, var arbetskraftsinvandring från framförallt Västländer (låg brottsaktivitet) där Norden var mycket dominerande. Den senare invandringen har mer och mer kommit att domineras av asyl- och anhöriginvandring från Mellanöstern och Afrika (hög brottsaktivitet). Skillnaderna i brottsaktivitet syns i tabellen nedan med resultat från 2005-rapporten.

Genom att lägga till de äldre åldersgrupperna ökar Brå andelen personer från områden med låg brottsaktivitet (blå) i undersökningspopulationen. Det är de tidiga invandrarna som har hunnit komma upp i åldrarna. Och motsatsen gäller i den andra änden där Brå skär bort många tonåringar. Bland tonåringarna är andelen personer från områden med hög brottsaktivitet större (röd). Nedan ser man den stora skillnaden i sammansättning beroende på åldersspann för observationsperiodens slutår 2001.3

I den tillagda åldersgruppen 45-56 år utgör personer från områden med låg brottsaktivitet 51,2 procent. Jämfört med den högbrottsaktiva gruppen som utgör 20,4 procent. I åldersgruppen 15-19 år, som Brå tog bort, är förhållandet det motsatta.

Det är mot bakgrund av detta som Brå:s bearbetning av undersökningspopulationen blir riktigt graverande, eftersom de ändrar på något som riskerar att påverka exakt det man mäter, skillnaden i brottsaktivitet mellan svenskar och invandrare. Med andra ord, de förändringar Brå gjorde inte bara dolde trenden, vilket är illa nog, förändringarna gynnade även med stor sannolikhet invandrarna, och fick invandrarnas överrepresentation att minska. Om det gjorde det, och i så fall med hur mycket, vet vi inte förrän det görs en korrekt uppföljning.

Sammanfattning

Detta är vad jag tror hände i korthet. Med det inte sagt att det var så här det gick till i detalj. Men utifrån de iakttagelser jag har gjort ser jag detta händelseförlopp som fullt rimligt och sannolikt. Det är väl värt att gräva i för journalister och forskare.

  1. När resultaten i Brå-rapport 2005:17 är framräknade och analyserna gjorda, visar det sig att slutresultatet är mycket politiskt obekvämt. Andelen brottsmisstänkta svenskar är i princip oförändrad kring 6 procent, medan andelen brottsmisstänkta invandrare har ökat med cirka tre procentenheter från 12 till runt 15 procent. Analyserna visar att ökningen beror på att: ”antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat.”
  1. Med andra ord, invandringen till Sverige var den huvudsakliga anledningen till att andelen brottsmisstänkta invandrare hade ökat sedan den tidigare rapporten. Eftersom svenskarnas brottsandel misstänkta inte hade ökat, eller bara ökat marginellt, gick det inte att förklara invandrarnas ökning med en generell brottsökning. Slutsats: andelen brottsmisstänkta ökar i Sverige på grund av den invandring vi har haft, och kommer därför av allt att döma att fortsätta öka om vi fortsätter i samma stil.
  1. Resultatet hade varit ett mycket starkt argument för dem som ville minska invandringen.
  1. Någon på Brå beslutar att resultatet inte går att publicera innan det har ”bearbetats”. Om beslutet är på eget bevåg eller efter påtryckningar uppifrån vet jag inte, men ”nervositeten i vissa miljöer” som Mauricio Rojas vittnade om, talar för att påtryckningar mycket väl kan ha förekommit.
  1. I minst ett halvår pågår bearbetningen av rapporten. Genom att lägga till och ta bort olika åldersgrupper i underlaget får Brå till slut fram ett önskat och politiskt bekvämt resultat. Ökningen av andelen brottsmisstänkta invandrare landar efter bearbetningen på 0,4 procentenheter. Från 12,0 till 12,4 procent.
  1. En sannolik konsekvens av Brå:s bearbetning av underlaget är också att invandrarna gynnades. Invandrarnas överrepresentation var, på grund av invandrarpopulationens sammansättning, förmodligen högre innan bearbetningen gjordes.
  1. Brå informerar inte om att resultaten efter bearbetningen inte går att jämföra med den äldre rapporten.
  1. Rapporten släpps i december 2005, och sedan dess har Brå, ända fram till 2019, påstått att det inte behövs någon ny rapport eftersom ”resultaten är så pass lika över tid”.

Att den här rapporten kunde klara sig genom en vetenskaplig granskning är uppseendeväckande. Men, som också framkom i studien från Linköpings universitet, det verkar vara lite si och så med den vetenskapliga granskningen på Brå (sid. 31):

En intervjuperson berättade att hen, i egenskap av granskare, vid två tillfällen har kunnat konstatera att de synpunkter som lämnats på ett utkast inte fått önskvärt genomslag i slutprodukten. Intervjupersonen uppfattade att man som granskare utgjorde ett slags alibi åt Brå för rapporternas vetenskapliga kvalitet.

Därför kan det, åtminstone teoretiskt, ha varit så att Jerzy Sarnecki och Sten Höglund, som gjorde den vetenskapliga granskningen av Brå-rapport 2005:17, faktiskt protesterade och informerade Brå om vilken vilseledande uppföljning de hade producerat. Men att Brå inte brydde sig om kritiken.

***

I riksdagens partiledardebatt den 9 september 2020 kopplade statsminister Stefan Löfven ihop migrationen med brottsutvecklingen. Mats Knutson skriver i sin analys:

Stefan Löfven har tidigare närmast reflexmässigt förnekat alla samband mellan invandring och brottslighet. Det har framgått av flera intervjuer bland annat här i SVT.

Det får väl anses vara en etablerad sanning nu när statsministern erkänner detta. Det kunde ha varit en etablerad sanning redan för femton år sedan. Om Brå hade gjort en korrekt och jämförbar uppföljning.

Bilaga

För den mer detaljintresserade har jag gjort en bilaga med några nedslag i rapporten. I bilagan tar jag upp hur en betydande andel rånmisstänkta försvann på grund av bearbetningen, hur Brå vilseledde med hjälp av cherry picking, samt ett misstänkt fall av medveten lögn.

Källor

Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet – Brå-rapport 2005:17
Invandrares och invandrares barns brottslighet – Brå-rapport 1996:2
Ungdomar som rånar ungdomar – Brå-rapport 2000:6
Går det att lita på Brå – Linköpings universitet
Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet – Mauricio Rojas DN-Debatt
Sprickan om invandringen och brottsligheten – Expressen
Misstänkta personer efter ålder – Brå

1. I båda rapporterna fanns även invandrares barn redovisade. Det vill säga inrikes födda med minst en utrikes född förälder. Av utrymmesskäl har jag inte tagit med dem. Det finns heller inte lika mycket material om den gruppen jämfört med svenskar och invandrare.

2. För beräkningen har jag dels använt statistik från Brå om misstänkta personer efter ålder för att se hur procentandelarna förändras generellt när man gör liknande förändringar i populationen som Brå gjorde i 2005-rapporten. Dels har jag använt tabell 4 på sidan 64 i 2005-rapporten. Andelen brottsmisstänkta ökar med cirka 20 procent. Lite mer för invandrarna. Det är en försiktig beräkning där invandrarnas överrepresentation blir samma som i huvudrapporten 2,5. Mycket tyder dock på att överrepresentationen faktiskt var högre, men jag har valt att inte ta med det i beräkningen. Om överrepresentationen var högre än 2,5 betyder det förmodligen att svenskarnas andel brottsmisstänkta är överskattad i beräkningen eller att invandrarnas andel brottsmisstänkta är underskattad. Eller både ock.

3. För att dela upp populationen efter låg, medelhög, och hög brottsaktivitet har jag använt en tabell på sidan 62 i 2005-rapporten. Den visar utrikes födda i populationen efter geografiska ursprungsområden. Tabellen är ofullständig och visar bara de dominerande länderna i respektive ursprungsområde. I de flesta fall är det lätt att gissa vilka länder som saknas. Andelen med låg brottsaktivitet (blå) bör vara exakt eftersom det är uppenbart vilka länder som ingår, men det finns en viss osäkerhet för länderna med medelhög och hög brottsaktivet. Om jag har gjort misstag i fördelningen bör det inte röra sig om mer än en procentenhet hit eller dit för de två kategorierna.

Överrepresentationen som försvann?

Posted in Kriminalstatistik - Sverige by Affe on februari 24, 2017

morgan-valdtakt

Det var ju ingen våldsam minskning precis.

Om männens överrepresentation i våldtäkt1 är 5,1 efter att Brå har kontrollerat för ålder och utbildning, vad var då värdet innan?

Vi vet inte. Tyvärr har Brå råkat glömma att redovisa just den tabellen när det gäller män. För kvinnor däremot redovisas olika brottskategorier både standardiserat och ostandardiserat (sid 45 och sid 69). För män finns bara de standardiserade värdena redovisade (sid 67).

Man kan undra vad de tänkte på Brå. Hela poängen med standardisering är ju att att se skillnaden mellan ostandardiserat och standardiserat. Jerzy Sarnecki kvalitetsgranskade rapporten. Konstigt att inte han upptäckte den här missen.

Var DN fick ”fem gånger vanligare” ifrån är en tabell på sid 43. Där har utrikes födda värdet 5,0. Men den tabellen redovisar alla brottslingar, både män och kvinnor.

http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-anklagar-sverigedemokraterna-for-att-svartmala-sverige/
2005_17_brottslighet_bland_personer_fodda_sverige_och_utlandet

1.DN skriver ”sexualbrott” men menar ”våldtäkt”.

SVT:s Brottspejl är missvisande

Posted in Gammelmedia, Kriminalstatistik - Sverige by Affe on februari 14, 2013

applenSVT har en riktigt bra statistikavdelning med bland annat brottsstatistik. Men på en väsentlig punkt är brottsstatistiken kraftigt missvisande vilket gör att kommunstatistiken skönmålas.
På SVT:s brottspejl kan man ta fram statistik för kommun, län och riket. Man kan även jämföra anmälda brott per capita mellan kommun, län och riket. Det är här som statistiken blir missvisande eller helt enkelt felaktig.

Som exempel kan vi ta Norrköpings kommun. Så här ser sidan ut på SVT:s brottspejl.

norrkoping_svtpejl

Här visas ett diagram som jämför anmälda brott per 100 000 invånare för Norrköpings kommun, Östergötlands län samt Sverige. För 2011 kan vi se att Norrköpings kommun (14 023 brott) visserligen har en högre siffra än Östergötlands län (12 877 brott) – vilket är förståeligt med tanke på att det är en stor kommun – men att kommunen ändå ligger bättre till än Sverige (14 998 brott). Om Norrköping ligger bättre till än hela riket måste det betyda att många andra kommuner ligger sämre till. Det ser med andra ord inte så allvarligt ut för Norrköping.

Men det är något som inte stämmer. Ovanför diagrammet finns en mörkröd cirkel i vilken det står: ”Mycket högt”. Under cirkeln finns en kort sammanfattning för Norrköpings kommun:

”I Norrköpings kommun anmäldes 2011 mycket högre antal fall av alla brott per invånare jämfört med andra kommuner.”

Men hur kan det komma sig när Norrköping ligger bättre till än Sverige? Svaret är att Norrköping förmodligen inte alls ligger bättre till. En mer trolig siffra för Norrköping är runt 16 100 anmälda brott per 100 000 invånare.

Äpplen och päron

uppgift_saknasVad man har gjort är att jämföra äpplen och päron. SVT har använt ett underlag för kommunerna och ett annat för länen och Sverige. Felkällan hittar man i Brå:s statistik över kommunerna. För varje län där kommunerna är listade finns en extra post som heter: ”Uppgift om kommun saknas”.

För Östergötlands del 2011 saknades det uppgift om kommun i hela 7 328 brottsanmälningar. Det är 13,2 procent av det sammanlagda antalet anmälda brott i länet 55 416.

Dessa 13,2 procent faller bort i kommunstatistiken eftersom de inte går att koppla till någon kommun. Däremot räknas de med i både länsstatistiken och i statistiken för hela Sverige. Underlaget för läns- och riksstatistiken är alltså inte samma som för kommunstatistiken. Nästan 200 000 anmälda brott hamnade 2011 i de 21 posterna ”Uppgift om kommun saknas”.

Konsekvensen av detta klantiga sätt att räkna blir att kommunstatistiken skönmålas. Den ser bättre ut än vad den är. Detta rör förstås inte bara Norrköpings kommun. Varenda kommun får ”friserade” siffror på SVT brottspejl.

Det är ganska ögonbrynshöjande att SVT inte har upptäckt detta. Inte minst med tanke på att de har experthjälp från vår favoritprofessor i kriminologi, Jerzy Sarnecki.

Vill man visa jämförelser på det sätt som SVT gör mellan kommun, län och riket och få en rättvisande bild kan man i huvudsak göra på två sätt. Man kan ta bort alla anmälda brott under ”Uppgift om kommun saknas” även när man räknar ut läns- och riksstatistiken. Men det skulle bland annat innebära ett bortfall på 200 000 brott, vilket inte är så lyckat.

Det andra sättet är att fördela brotten som ”har blivit över” i länet till kommunerna. Det vill säga, man antar att de överblivna brotten fördelar sig likadant som brotten som är registrerade på kommunerna.

I Östergötlands län anmäldes 38,01 procent av brotten i Norrköping. 38,01 procent av de 7 328 överblivna brottsanmälningarna är 2  785.

Tillsammans med de 18 277 brotten som 2011 anmäldes i Norrköping blir det 21 062 brott. Omräknat till per capita blir det 16 124 anmälda brott per 100 000 invånare istället för 14 023. Med den nya siffran skulle Norrköping komma en bra bit över anmälda brott i riket och kommunstatistiken skulle komma en bra bit närmare verkligheten.

Så här skulle kurvan för Norrköpings kommun då se ut:
norrkoping_korrigerad

Den nya serien för Norrköpings kommun i siffror: 14917;14284;14618;15076;14875;15332;14676;15789;15738;16107;15042;16124;15674

http://pejl.svt.se/brott/ostergotland/norrkoping/?brott=alla-brott&brottsdata=anmalda-per_capita
www.bra.se
Apples and pears av Petr Kratochvil

Tagged with: ,

Mer om trygghetsundersökningen

Posted in Kriminalstatistik - Sverige by Affe on februari 23, 2011

Jag svarade på en kommentar från läsaren ”Björn” under inlägget om trygghetsundersökningen. Svaret svällde, så jag gjorde ett inlägg av det istället.

Hej Affe,

Jag håller med om att det där var ett knepigt sätt att mäta hur hög kriminaliteten är. Men är inte det lite samma metod man använder när man ska mäta mörkertal och liknande inom våldtäktsstatistik osv. som jag har för mig att du har hänvisat till ett par gånger? T.ex. när man hävdar att bara 5-10% av alla sexualbrott anmäls, ska vi avfärda det också som osäkra undersökningar?

Jag kan tyvär lite om metodologin när det kommer till sånt här, men är det ändå inte hyfsat säkert? T.ex. skulle man kunna göra 100 simuleringar för att sedan ta fram medelvärdet?

Synpunkter på det jag skrivit?”

—————–
Hej Björn,
nu vet jag inte var och när jag har refererat till det mörkertalet, men 5-10 procent är ju i sig självt ganska osäkert. Omräknat till siffror är det mellan 60 000 och 120 000.

Du har helt rätt i att om man gjorde 100 simuleringar och sedan tog fram medelvärdet så skulle siffran bli bra mycket bättre, men det skulle i praktiken betyda 1,4 miljoner telefonsamtal.

Nej, jag avfärdar inte undersökningen rakt av. Det finns mycket intressant i den. Vad jag främst vänder mig emot är att den av vissa används som ett precist mått på att mäta brottsutvecklingen. Man ska också komma ihåg att simuleringsexemplet jag beskrev motsvarar ett underlag som är absolut perfekt. Det vill säga, efter att Brå gjort sina bedömningar och översamplingar. På sidan 12 i den tekniska rapporten står det om detta. Man höftar, drar bort och lägger till olika grupper för att underlaget ska bli så representativt som möjligt.

Sen finns det också psykologiska faktorer. Benägenheten och viljan att svara helt sanningsenligt. Benägenhet är ju som bekant en faktor som Brå fäster extremt stor vikt vid när det handlar om att bortförklara siffror som inte är till deras fördel (anmälda brott).

När det gäller frågor om ”känslan” av trygghet så finns det ytterligare psykologiska faktorer som grumlar resultatet. Bortträngningsmekanismer, projektioner etc. Otrygghet är också något man söker sig bort från om man har möjlighet. Man flyttar. Jag och flera av mina bekanta har till exempel gjort det och känner idag inte det minsta otrygghet i våra närområden. Jag letade förgäves efter en fråga om detta i rapporten.

Jag skulle med andra ord vara perfekt för Brå när det gäller vad de så uppenbarligen vill att rapporten ska säga. Nämligen att jag inte känner otrygghet, att jag inte har blivit utsatt för brott det senaste året, men att jag ändå tror att brottsligheten ökar i samhället. Med rätt formuleringar och antydningar framstår det som att jag och många med mig är lurade av medias ”fokusering på brott”. Vi ”tror” bara att brottsligheten ökar. Våra farhågor är bara hjärnspöken.

Trots allt detta så skulle man ändå kunna säga att resultatet speglar brottsutvecklingen ganska hyfsat. Alla fem simuleringsresultaten kretsar ju kring en procent och jag antar att det är det Björn syftar på. Men resultaten används ändå som ”tendenser”. Se Sarneckicitatet i högerkolumnen till exempel.

”det finns många olika undersökningar som samstämmigt visar på att ungdomsbrottsligheten har stagnerat och kanske till och med gått lite, lite ned.”

Men Brå nöjer sig inte med att se resultaten i relation till helheten. De går även in på enskilda brott och detaljer inom dessa.

Sexualbrott

Omkring 0,9 procent av de tillfrågade uppger att de utsattes för sexualbrott under 2009 (sid 41). Det blir ca 126 stycken av de 14 000 tillfrågade. I 8 procent av fallen var gärningsmannen närstående, och det är det lägsta antalet sen undersökningarna startade. Det rör sig om tio personer. Underlaget börjar alltså bli mycket tunt. Om bara sju fler hade svarat ”närstående” så hade 2009 istället varit ett rekordår för sexualbrott utförda av närstående.

Men som sagt, det finns en hel del i rapporten som är intressant. Det är ändå en stor studie, och för varje undersökning ökar ju det totala underlaget. Om vissa förhållanden över tid visar sig vara mönster, som i fallet med närstående/bekant/okänd gärningsman, då börjar det bli intressant. I synnerhet när mönstret går emot de etablerade ”sanningarna”, som till exempel påståendet att de flesta sexbrott utförs i nära relationer.

Jag noterar för övrigt att ”bekant” har en mycket bred definition i rapporten.

Fråga B34C
Var det en nära bekant, en ytligt bekant eller en bekant endast till namn (och) eller utseende?
1 NÄRA BEKANT
2 YTLIGT BEKANT
3 BEKANT ENDAST TILL NAMN OCH/ELLER UTSEENDE

Alternativ 1 och 3 skiljer sig åt ganska ordentligt, men slås ändå ihop i slutrapporten som kategorin ”bekant”.

Trygghetsundersökningen Teknisk rapport

Sverige – Rån utan skjutvapen 1975-2008

Posted in Kriminalstatistik - Sverige by Affe on maj 7, 2009

”efter ungefär 1990 så har ungdomsbrottsligheten inte ökat
och inte blivit grövre och det finns många olika undersökningar
som samstämmigt visar på att ungdomsbrottsligheten har
stagnerat och kanske till och med gått lite, lite ned.”
Jerzy Sarnecki

Professor i kriminologi

folk_ran_skjut_1975_2008

Knivmän rånade videobutik i Malmö

%d bloggare gillar detta: