Granskning av Affes statistik, del 1 – Replik

Sidan motargument.se har inlett en ”granskning” av Affes Statistikblogg. Tyvärr har motargument.se missförstått det mesta. Därav detta replikinlägg.
Granskningen illustreras med två diagram som jag aldrig har sett förut. Istället för att använda något av de många hundra diagram som jag har laddat upp på bloggen använder alltså motargument.se två diagram som inte är gjorda av mig. Varför? För att illustrera vad man inte hittar på Affes Statistikblogg?

Artikeln är skriven av Hiram Li och kritiken rör inlägget Invandrarna och brotten del 1 – Samtliga brott där jag kommer fram till att allting tyder på att personer med utländsk bakgrund nu står bakom en majoritet av den polisanmälda brottsligheten.

Han kritiserar mig i huvudsak på två punkter. Hiram Li menar att eftersom Brå:s undersökningar bygger på misstankeregistret så är det omöjligt att utifrån den statistiken säga något om hur många brott som begås av någon gruppering. Problemet med den kritiken är att utredarna på Brå själva gör sådana skattningar. I båda rapporterna om invandrares brottslighet görs detta och i Brå-rapport 1996:2 gör Brå även en framräkning till 1993 som baseras på förändringarna i befolkningen (sid 31). Precis som jag har gjort. Hiram Li bygger sin kritik på en tillspetsad formulering som jag gjorde i ingressen, och han låtsas inte om alla andra ställen i inlägget där jag framhåller att detta givetvis är uppskattningar och ingenting annat. ”Bevis” för hur brottsligheten fördelas går inte att få fram och kommer aldrig någonsin gå att få fram.

Den andra kritiken är mer specificerad och rör ett antagande jag gjorde om att överrepresentationen i brottslighet för personer med utländsk bakgrund har ökat.

Varför är det rimligt att anta att överrepresentationen för personer med utländsk bakgrund har ökat?

Hiram Li skriver:
”Affe bygger sina så kallade rapporter på den ogrundade tesen att överrepresentationen i anmälningar bland invandrare ökar på samma vis mellan slutet av 90-talet och idag som det har ökat mellan slutet av 80-talet och slutet av 90-talet.”

Det är ingen ogrundad tes att överrepresentationen för invandrarna som helhet har ökat. Det är ett fullkomligt logiskt antagande. Hiram Li verkar tro att antagandet bygger på en idé om att invandrare procentuellt sett är mer kriminella idag än de var för 12 år sedan. Det är ett missförstånd som jag här ska försöka förklara med ett exempel.

Här är de med utländsk bakgrund överrepresenterade med 2.4. Det vill säga, det är 2.4 gånger fler misstänkta i gruppen med utländsk bakgrund jämfört med gruppen med svensk bakgrund.

Men, och det är ett jättestort ”men”, de med utländsk bakgrund är ingen enhetlig grupp. I vissa invandrargrupper finns det fler brottsmisstänkta än vad det finns i andra invandrargrupper. För enkelhetens skull antar vi att det i gruppen med utländsk bakgrund i exemplet ovan bara finns två invandrargrupper, från Norden och från Irak, och att de 1999 var lika stora.

Av de 12 misstänkta återfinns 4 i gruppen med nordisk bakgrund och 8 i gruppen med irakisk bakgrund. Procentuellt sett blir det 8 procent misstänkta i den nordiska gruppen och 16 procent i den irakiska.

Jämför man de procentandelarna med gruppen med svensk bakgrund där 5 procent var misstänkta blir överrepresentationen:
Nordisk bakgrund = 1.6
Irakisk bakgrund = 3.2

Överrepresentationen 2.4 är alltså det genomsnittliga värdet av 1.6 och 3.2.

Men vad skulle hända med genomsnittet 2.4 om grupperna, låt säga 12 år senare, inte var lika stora? Om irakierna istället har ökat i antal och utgör 75 procent av de med utländsk bakgrund och de med nordisk bakgrund har minskat och bara utgör 25 procent får vi den här bilden:

Antagandet här är alltså att båda grupperna är precis lika brottsbenägna som de var 1999. Det vill säga, 8 procent av de med nordisk bakgrund var misstänkta för brott vilket resulterar i 2 misstänkta av 25, och 16 procent av de med irakisk bakgrund vilket resulterar i 12 av 75.

Nu är det alltså fler misstänkta i gruppen med utländsk bakgrund, 2 + 12 = 14.

14 procent misstänkta är 2.8 gånger fler än 5 procent misstänkta. Överrepresentationen har således ökat från 2.4 1999 till 2.8 2011. Ökningen beror alltså inte på att en större procentandel irakier är misstänkta för brott utan helt enkelt på att de är fler.

Motargument.se hänger även upp sig på vissa av mina formuleringar. Till exempel denna:

“Om svenskarna (svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda) stod för 68.5 procent av den polisanmälda brottsligheten i slutet av 1980-talet och 55 procent i slutet på 90-talet är det uppenbart att svenskarna någon gång på 00-talet kommer att stå för mindre än hälften av brotten.“

”Det spelar ingen roll hur noga man räknar på det. Detta påstående, som utgör grunden i de rapporterna som Affe har fabricerat, är och förblir ett antagande. Istället för att motivera varför detta antagande skulle vara rimligt så hävdar Affe att “det är fullkomligt uppenbart“. Det finns inget uppenbart i det antagandet. Det finns däremot många anledningar till varför det skulle kunna ske ett trendbrott.”

Skriver Hiram Li utan att ge ett enda exempel på en anledning till ett trendbrott.

Jag utgår från att överrepresentationen för de olika grupperna är på samma nivå som de var i Brå-rapporterna 2005:17 och 1996:2. Helt enkelt eftersom jag inte har något som talar emot det. Mina beräkningar bygger alltså främst på förändringarna inom invandrarpopulationen. Dels har andelen ökat kraftigt och dels har sammansättningen förändrats. För att illustrera förändringen i sammansättning kan man titta på populationsförändringarna i tre grupper utrikes födda. Utrikes födda från Irak, Norden och Afrika. Betänk nu att överrepresentationen för dessa grupper i kategorin ”Samtliga brott” så vitt vi vet är följande:

Norden = 1.7
Afrika = 4.0
Irak = 3.8

Och så här har populationerna i de brottsaktiva åldrarna förändrats de senaste 11 åren:

År 2000 var överrepresentationen för hela gruppen 2.5. Anledningen till att det blir ett så pass lågt värde är att de med nordisk bakgrund är så många. De drar ned värdet.

2011 har det som man ser hänt en del. Förändringen av populationen påverkar överrepresentationen för hela gruppen. Den har på denna relativt korta tid ökat till 3.2.

Att i en uppskattning för 2011 inte justera överrepresentationen utifrån förändringarna i populationerna är ju samma sak som att anta att afrikaner och irakier har blivit mindre brottsbenägna.

Nu finns det ju fler invandrargrupper än de här som påverkar den sammanlagda överrepresentationen. Men det är alltså den här typen av förändringar i invandrarpopulationen som gör det mycket rimligt att anta att överrepresentationen har ökat. Enkelt uttryckt: högriskgrupper har ökat och lågriskgrupper har minskat.

Det finns ett enkelt sätt att ta reda på hur det ligger till i den här frågan. Om vi vill få reda på om de med utländsk bakgrund verkligen står för majoriteten av de polisanmälda brotten, vilket allting tyder på att de gör, så kan man ge Brå i uppdrag att undersöka detta. Men av någon anledning vill inte våra makthavare det.

Länk

========== =========== =========== =========== ===========

Alla inlägg i serien ”Invandrarna och brotten”

Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott
Invandrarna och brotten 2 – ”Svartskallemajoriteten”
Invandrarna och brotten 3 – Östasiatisk upprättelse
Invandrarna och brotten 4 – Hiram förbättrar statistiken
Invandrarna och brotten 5 – Våldtäkt

Datakällor och länkar

BRÅ-rapport 1996:2 ”Invandrares och invandrares barns brottslighet”
BRÅ-rapport 2005:17 ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet.”
BRÅ-rapport 2000:6 ”Ungdomar som rånar ungdomar”
Utländsk eller svensk bakgrund (fin indelning), hela riket, efter ålder i tioårsklasser och kön. År 2002-2011
Befolkningsstatistik 1999 del 3
Efterkrigstidens invandring och utvandring
Statistik över anmälda brott
Mauricio Rojas: Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet
Granskning av Affes Statistik – del 1