Trygghetsundersökningen – opium för folket.

Det första jag ser när jag öppnar rapporten:

Brå – centrum för kunskap om brott och åtgärder mot brott. Brottsförebyggande rådet (Brå) verkar för att brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället.
Det gör vi genom att ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsförebyggande arbete och rättsväsendets reaktioner på brott.
(min fetstil)

Ett märkligt sammanträffande, kan tyckas, att just Brå lyckas få fram statistik och rapporter som visar just detta. Att brottsligheten inte ökar och att tryggheten ökar. Märkligt…

Att Brå har fått uppdraget att både ”verka” för detta samt redovisa hur bra uppdraget går måste kännas bra. För Brå. Vem skulle inte vilja recensera sina egna verk?

Jag tittar i rapporterna. Både NTU 2010 (Nationella Trygghetsundersökningen) och den tekniska rapporten som förklarar hur undersökningen har gjorts. Mycket kraft har lagts på att bygga förtroende. Många ord blir det, men sammanfattningsvis kan man säga att bilden man får är att den statistik som visar att Brå inte klarar av sitt uppdrag (statistiken över anmälda brott) är ”problematisk” och inte tillförlitlig. Medan den statistik som visar att Brå klarar av sitt uppdrag (enkätundersökningar) verkar riktigt bra och tillförlitlig på grund av urval, viktningsförfaranden, översamplingar, referenser, signifikansprövningar, konfidensintervall, omsorg, ansträngningar, kalibreringar, hjälpvariabler och noggrannhet.

Allt ovan låter förstås jättebra, men jag får ändå en känsla av att det mer handlar om att övertyga oss om att undersökningen är tillförlitlig, eftersom Brå så gärna vill att vi ska tro det. Deras uppdragsgivare politikerna blir förstås väldigt glada om vi börjar sätta vår tilltro till skakiga enkätundersökningar istället för ”den problematiska” kriminalstatistiken.

Vilseledande

Det främsta vilseledandet är att läsarna tror att de kan bedöma brottsutvecklingen utifrån den här sortens undersökningar. Nu påstår Brå inte det utan säger att undersökningen ska ses som ”ett komplement” till statistiken över anmälda brott. Icke desto mindre brukar just NTU nämnas i samma andetag efter att Brå har beklagat sig över hur svårt det är att tolka kriminalstatistiken. Många tror att undersökningen mäter brottsutvecklingen, det kan man se på kommentarer och bloggar. Till exempel ”Svensson” som skriver:

Den nationella trygghetsundersökningen (NTU) har återigen presenterats av Brå och den visar som vanligt ingen ökning av brottsligheten i landet.

Nu är inte Svensson vem som helst. ”Jag är en av Sveriges kunnigaste på området” säger Svensson blygsamt innan han skäller ut en av sina läsare som ”monumentalt okunnig och inte påläst”.

Nej, man kan givetvis inte mäta brottsutvecklingen med en sån här undersökning. Nätet har för stora maskor. 14 000 intervjuade låter mycket och tillförlitligt men det är bara en liten del av befolkningen som har blivit utsatt för ett speciellt brott.

Ett exempel

För tydlighetens skull antar vi att Sverige har tio miljoner invånare och att vi 2005 hade 100 000 faktiska våldsbrottsoffer. En procent av befolkningen har alltså blivit utsatt för våldsbrott (röd tårtbit).

I undersökningen intervjuades 14 000 personer. En procent av det är 140 personer. Hur stor är sannolikheten att det slumpvisa urvalet har samma förhållande? Att 140 av de 14 000 som de ringer till är just våldsbrottsoffer.

Tänk dig cirkeln som ett roulettehjul numrerat 1-100 och där varje del representerar 140 personer. Den röda tårtbiten med våldsbrottsoffer är låt säga nummer 36. Man kastar kulan 14 000 gånger och räknar hur många gånger kulan hamnade på varje nummer. Om kulan hamnar 140 gånger på nummer 36 då har man lyckats fånga upp rätt antal våldsbrottsoffer.

Jag gjorde en datasimulering som 14 000 gånger slumpade fram en siffra mellan 1-100. Simuleringen får representera 2005.

131 gånger hamnade kulan på nummer 36.

Låt säga att året därpå 2006 så har vi av någon märklig anledning exakt samma antal våldsbrottsoffer som 2005. Varken mer eller mindre, 100 000 personer och befolkningen är även den på samma nivå. Jag kör en simulering som får representera 2006.

143 gånger på nummer 36.

och ytterligare tre simuleringar med exakt samma antal våldsbrottsoffer:
2007 = 148
2008 = 136
2009 = 121

Fem simuleringar med exakt på pricken samma underlag visar alltså väldigt olika.

En av Sveriges kunnigaste på området (Svensson) skulle nu kunna skriva ett blogginlägg om att våldsbrotten 2009 har minskat med hela 18 procent jämfört med 2007.

Och Beatrice Ask skulle även kunna säga om min simulering att resultatet är glädjande och visar att regeringens satsningar har gett resultat.

Undersökningen tyder också på att utsattheten för brott ligger stabilt. Tvärt emot utvecklingen av anmälda brott är det inte fler, utan snarast färre som uppger att de har blivit utsatta för brott de senaste åren.

Allt detta är glädjande resultat som stärker min övertygelse om att vi är på rätt väg. Att utvecklingen har varit positiv innebär dock inte att vi kan slå oss till ro. Det finns fortfarande oacceptabelt många människor som utsätts för brott, som känner sig otrygga och vars förtroende för rättsväsendet vacklar. Vi har alltså många utmaningar kvar.

PS: Notera hur ”tyder på” bara några rader ner har förvandlats till ett faktum. ”Att utvecklingen har varit positiv”.

Relaterat

Mer om trygghetsundersökningen

Datakällor och länkar

Rapporten DN Dagen Skånskan