Börjar sanningen krypa fram?

Börjar det hända något i Sverige? Börjar man kunna säga sanningar om de ensamkommande flyktingbarnen?

Med jämna mellanrum tänds hoppet om att klarspråk äntligen ska börja talas.

I Dagens Nyheter av alla ställen intervjuas barnpsykologen Marie Hessle.

Hon berättar:

De här barnen förses med en flygbiljett och en historia. De reser alltid på vuxnas initiativ och ofta med ett bestämt uppdrag. Alla har svåra upplevelser bakom sig, och de flesta får också- stanna i Sverige. Men den historia de berättar är ofta tillrättalagd. Varken namn, ålder, ursprungsland eller uppgifter om föräldrar eller syskon kanske stämmer.

Just nu säger många barn att de kommer från Somalia. De säger att de har suttit i fängelse och lyckats fly eller också har deras pappa blivit skjuten utanför huset. Familjen är skingrad och de vet inte var mamma eller syskonen tagit vägen. I fickan har de en adress till en ”släkting” i Sverige. Men bakgrunden är oftast betydligt mer komplicerad än så och ibland stämmer uppgifterna inte alls med verkligheten.

Forskaren Reza Eyrumlu skriver i tidskriften ”Invandrare & Minoriteter”.

Barn och ungdomar som anländer ensamma till Sverige och söker asyl här vet i regel med sig att de måste försöka få uppehållstillstånd i landet för att därmed kunna hjälpa sina föräldrar att få komma efter hit. Den som spelar den viktigaste rollen i dessa barns och ungdomars dagliga kontakter är en människosmugglare: den information som han ger dem skall hjälpa föräldrarna att få komma till Sverige.

Barnen blir därigenom ofta tvungna att vittna falskt inför svenska myndigheter och att dölja sina känslor för sig själva. De gör vad som helst för att fullfölja sin enda plikt mot de sina i hemlandet i en situation där de växer, studerar, upplever och känner behov av olika sociala kontakter. Deras sociala behov under den långa väntetiden i Sverige kommer på detta sätt delvis i konflikt med plikten mot föräldrarna och släkten. Därigenom lever de under starkt tryck från flera håll.

Nu till kallduschen.

Det första citatet är mycket riktigt från en artikel i DN men det skrevs i september 1992. 18 år sedan.

Det andra citatet har också några år på nacken. Det publicerades 1990.

Flyktingbarn